Så lindrar läkare sin egen fotsmärta

Svaret fanns inte i nåt av det vi köpte. Här är vad alla, inklusive hennes egen läkare, missade helt.

Folk i vården går lätt arton tusen steg på en dag. Butiksbiträden, lagerarbetare, kockar och frisörer ligger inte långt efter. Man tycker ju att de borde ha landets starkaste ben. I stället har de några av de absolut mest söndertrasade fötterna.

• Känns dina fötter helt vanliga när du vaknar, men du börjar kolla på klockan redan vid två på eftermiddagen?
• Har du testat allt från vanliga inlägg till svindyra formgjutna sulor, bytt arbetsskor två gånger och ändå har precis lika ont när klockan slår fyra?
• Har du börjat knapra smärtstillande innan passet i stället för under tiden?
• Har du slutat gå barfota hemma och inte sagt det till nån?

Då har du förmodligen blivit behandlad för helt fel grej i flera år.

Och det spelar ingen roll om golvet ligger i en korridor, en butik, ett lager eller ett kök. Betong är betong. Foten vet inte vad du har för yrke. Den vet bara hur många timmar den har burit dig.

Förslitningsskador är en av de vanligaste orsakerna till att folk blir sjukskrivna i Sverige. Vård, handel och lager ligger i absolut topp. Och nästan alla får höra exakt samma tre saker. Stretcha, köp bättre skor och vila mer.

Men det här är inget strukturellt problem. Och det är exakt därför de strukturella lösningarna alltid misslyckas.

Min syster gjorde allt hon blev tillsagd i elva månader och blev bara sämre.

Hon är 41. Hon har varit på samma avdelning i sexton år.

Det första läkarbesöket tog elva minuter. Läkaren klämde lite på hälen i fyrtio sekunder och konstaterade hälsporre. ”Jättevanligt. Det går oftast över av sig självt på ett halvår eller ett år. Här är tre stretchövningar. Testa att rulla foten på en frusen vattenflaska.”

När det inte hjälpte gick hon till en privat klinik. Formgjutna inlägg för 2 800 spänn och tre veckors väntetid. Två par nya arbetsskor. Fyra besök hos naprapaten. Gelkuddar. En nattskena som hon sov med i fem veckor.

Hon hoppade inte över stretchprogrammet en enda kväll. Ändå blev hon sämre. Från att ha klarat tre timmar innan smärtan kom, pallade hon plötsligt bara en.

Tills hon kom hem en kväll i februari efter ett tiotimmarspass och inte orkade gå upp för trapporna till sin lägenhet. Hon fick bokstavligen krypa upp den sista biten på alla fyra.

Hon bad mig till och med om ursäkt. Hon trodde på fullt allvar att hon hade gjort stretchövningarna fel.

Det hade hon inte. Alla som försökt hjälpa henne hade bara fokuserat på fel problem.

Frågan som ingen ställde till henne

Det var en specifik sak som störde mig, och det är nåt du också borde fundera på.

Om foten faktiskt var skadad, varför kändes den då helt okej klockan sju på morgonen?

Det finns ingen sena i kroppen som läker över natten bara för att paja igen lagom till lunch. En riktig fysisk skada försvinner inte när man sover för att sen komma tillbaka enligt ett fast schema.

Vad det än var som hände, så byggdes det upp under dagen och städades bort under natten.

Det är inte en skada. Det är en ansamling.

Fötterna får aldrig vila på riktigt, och det är hela grejen

En fot är gjord för att bära vikt, och sen slippa bära vikt. Varje steg pressar ihop fotsulan och släpper upp den igen. Vadmuskeln fungerar på exakt samma sätt. Den agerar som en pump, och varje steg du tar driver blodet tillbaka upp i benet.

Det är den pumpen som rensar foten medan du använder den.

När du står stilla ligger trycket i venerna runt fotleden på ungefär 90 mmHg. När du går sjunker det till 20 eller 30. Så att röra på sig gör en enorm skillnad.

Men att nåt hjälper är inte samma sak som att problemet är löst.

Under ett tiotimmarspass pressas foten konstant mot golvet, från sekunden du kliver ur sängen tills du lägger upp benen i soffan. Att knata fram och tillbaka i korridoren är inte att vila. Du flyttar bara kroppsvikten mellan höger och vänster fot.

Och under de där timmarna samlas det saker i vävnaden. Vätska tränger ut ur blodkärlen och blir kvar. Slaggprodukter byggs upp i muskler som aldrig får spolas igenom ordentligt. Trycket ökar inifrån, helt instängt i en trång sko.

Det du känner klockan fyra beror inte på att nåt har gått sönder. Det beror på att ingenting har pumpats bort från foten sen i morse.

Vi har tänkt helt fel kring det här. Smärta i slutet av ett pass behandlas alltid som ett belastningsproblem, alltså var själva vikten hamnar. Men egentligen är det ett cirkulationsproblem, alltså vad som faktiskt hinner forslas bort.

Har du jobbat på ett golv i flera år så visste du redan det här innerst inne.

• Du visste att det hjälpte mycket mer att lägga dig på soffan med benen i vädret än vad några dyra inlägg någonsin gjorde.
• Du visste att en halvtimme på en stol i fikarummet knappt gjorde nån skillnad.
• Du visste att det av nån märklig anledning var mycket skönare att gå runt hela dagen än att stå still på en och samma fläck.

Du inbillade dig inget av det där. Det är bara kroppen som försöker visa dig hur fötterna faktiskt funkar.

Varför allt vi köpte var helt meningslöst

Om man kollar på alla grejer vi testade och jämför det med hur cirkulationen funkar blir det plötsligt ganska glasklart.

• Formgjutna sulor. De flyttar trycket under foten. De ändrar var kroppsvikten landar. Men de gör ingenting åt vätskan som samlas.
• Nya arbetsskor. Exakt samma sak.
• Stretcha vaderna. Gör vaden rörligare, men gör noll skillnad för vad som faktiskt pumpas bort under arbetsdagen.
• Ipren och Alvedon. Kapar smärtsignalerna. Samtidigt som trycket fortsätter byggas upp inuti foten.
• Sitta ner på rasten. En halvtimme vila mot tio timmar stående. Det är som att amortera en hundring på ett lån på tiotusen och sen bli förvånad när skulden är kvar.
• Massagepistol. Sätter fart på blodet i en timme. Sen ställer du dig upp igen.

Varenda grej hade rätt grundtanke. Men alla försökte lösa fel problem.

Och vet du vad som faktiskt gör mig förbannad?

Verktyget som löser det här med cirkulationen har funnits i evigheter. Det är standardrutin efter operationer. Det används flitigt av läkare själva när de går långa ronder eller står timmar i sträck på operation.

Min syster drar kompressionsstrumpor på sina patienter varje dag. Det ingår i hennes jobb.

Men på sexton år var det aldrig nån som nämnde att hon själv stod på precis samma hårda golv i tio timmar om dagen.

Metoden som faktiskt fungerar

Graderad kompression. Hårdast tryck nere vid fotleden, som sedan minskar gradvis hela vägen upp mot knät.

Då händer två saker, och båda går direkt på kärnproblemet.

För det första funkar det även när du står helt still. Det yttre trycket hindrar vätskan från att tränga ut i vävnaden från allra första början, så det samlas mycket mindre. Det gör störst skillnad precis under de timmar då din vadmuskel pumpar som allra sämst.

För det andra ser det till att dina egna rörelser gör nytta. När venerna hålls snävare sluter klaffarna inuti dem tätt, precis som de ska. Det betyder att varje gång du flyttar vikten, tar ett steg eller bara vaggar från ena foten till den andra, så pumpar du faktiskt blodet uppåt i stället för att det bara stannar kvar i foten.

Eftersom det här löser själva cirkulationen i stället för att bara flytta runt kroppsvikten, gör det en enorm skillnad i slutet av arbetsdagen. Ingen sula i världen klarar av att göra det jobbet.

Inget av det här är nån hemlighet. Det är ett beprövat verktyg som helt enkelt aldrig har marknadsförts till dem som behöver det mest. Det säljs som hjälpmedel till sjuka och som flygstrumpor till folk på semester. Men nästan aldrig till de miljontals svenskar som står upp hela sitt yrkesliv.

Varför du antagligen redan har avfärdat idén

De flesta billiga kompressionsstrumpor är konstruerade med den tajtaste resåren allra högst upp, helt enkelt för att det är den kanten som ska hålla strumpan uppe.

Det är helt fel håll.

När du har tvättat dem några gånger tappar de formen vid fotleden, medan resåren högst upp sitter kvar precis lika hårt. Plötsligt har du en strumpa som stänger in vätskan i stället för att pressa bort den. Om du redan har testat stödstrumpor och inte kände nån skillnad, så är det nästan garanterat det som hände. Idén var rätt. Men strumpan var felbyggd.

Står det bara ”kompression” på förpackningen har du ingen aning om vad du köper. Leta efter strumpor där trycket faktiskt är uppmätt på flera olika punkter, och där trycket garanterat minskar ju högre upp på benet de går.

Vad som förändrades, och när

Det första hon märkte var inte att smärtan försvann. Det var klockan.

Fokusera inte på hur ont det gör. Håll koll på hur lång tid in på passet du klarar innan smärtan drar igång. Det är en siffra, och du vet redan vad din ligger på.

För henne hade den legat på ungefär en timme i nästan ett helt år.

Vecka två klarade hon ett helt pass utan att ta en enda värktablett. Hon trodde på riktigt att hon bara hade glömt.

Vecka tre körde hon hela vägen hem med skorna på. Hon hade dragit av sig dem på parkeringen och kört hem barfota varje dag i över ett år. Hon insåg det inte förrän hon var halvvägs hemma, mitt i en rondell.

Vecka sex klarade hon hela passet. Trötta fötter efter tio timmar, precis som alla får. Men inte den där brännande smärtan som börjar byggas upp redan klockan elva och får en att räkna minuterna till hemgång.

Vecka åtta promenerade hon till mataffären efter jobbet i stället för att åka raka vägen hem och lägga sig.

Hur det faktiskt ska kännas

Dina fötter klockan sju på kvällen borde kännas ungefär likadant som de gjorde klockan sju på morgonen.

Det kommer inte vara perfekt. Man är inte helt smärtfri efter tre tiotimmarspass i rad. Men du ska inte behöva känna en ångest som byggs upp redan innan du klivit innanför dörren.

De flesta som står och går mycket på jobbet har glömt bort att det är så det ska vara. Man sänker ribban lite varje år. Man pekar i stället för att följa med kunden till hyllan, man skippar söndagspromenaden, man börjar ha tofflor på sig inomhus, och så intalar man sig att man bara har vant sig.

Men du vänjer dig inte. Du slutar bara göra saker, en grej i taget, tills ditt liv har krympt tillräckligt mycket för att få plats.

Det kostade min syster elva månader. Det kostar vissa människor tjugo år av sina liv.